Tre generationer om danslädje

I samband med vår jubileumsutställning på Karlsborgs bibliotek intervjuade vi tre generationer av dansare i folkdanslaget, för att ta reda på varför de älskar att dansa. Här kan du läsa deras svar:

Elna Johansson, 5 år

DSC_0164

Det bubblar i magen på mig när jag dansar, det är en härlig känsla. Jag gillar ”Bussig svärmor” bäst, då dansar man i par och snurrar runt tills det tar slut. Sen får man vänta, nästan som när man väntar på en buss.

Första gången jag dansade tillsammans med folkdanslaget var förra året, när jag var fyra år. Då dansade vi på Julblandningen. I somras var jag med på midsommarafton också.

Vi är nio barn som brukar dansa ihop, och så är det ungefär tusen vuxna. Det är roligast att dansa med dom andra barnen, men när dom inte är med kan jag dansa med farmor och min lillasyster Hilma.

När jag har folkdräkten på mig är jag väldigt fin fast kläderna är ganska varma och kliiga. Det är både fint och jobbigt. Lite både och faktiskt.

Nu ska vi snart börja öva till Julblandningen igen. Den här gången ska vi ha sparkcyklar när vi dansar, och köra upp med dom i bänkarna där publiken sitter.

Jag har lärt mig  dansa av dom stora barnen och lite av mig själv. När vi övade här hemma på gräsmattan sa dom vuxna att det var fiskarna i sjön som var publiken. Jag tycker man kan sätta upp gosedjur i en lång rad som publik istället.

Åsa Weijnblad, 39 år

crop

Visst har folkdans haft lite töntstämpel i vissa kretsar. Det fanns dom som tyckte vi var jättetöntiga i våra folkdräkter när vi började dansa som barn, men vårt kompisgäng var så starkt att vi inte brydde oss om det. Vi visste ju hur kul vi hade.

Jag har följt med mina bröder och min pappa till fester i folkdanslaget så länge jag kan minnas. Pappa dansade i vuxenlaget och jag tror han var dansledare för barnlaget också. Julblandningen var förstås det helt stora evenemanget en gång om året.

När jag var i tioårsåldern började jag i barnlaget tillsammans med mina två bröder. Flera av medlemmarna i vuxenlaget hade barn i vår ålder som också dansade, så vi blev ett helt litet gäng.

För oss som kom från Mölltorp var det kul att lära känna barnen från Karlsborg, och vi blev väldigt goda vänner allihop. Det var en fantastiskt rolig tid, vi åkte på olika dansläger ihop och började umgås allt mer utanför dansen också. Fast dansträningen var höjdpunkten på veckan.

Vi blev ett allt mer sammansvetsat gäng, och så småningom blev vi tillfrågade om vi ville vara med i en scendansgrupp som hette Folknötter och dansfötter. Det var ungdomar från alla möjliga håll som var med där så vi fick nya vänner och utvecklades mycket. Vi hade uppvisningar både här och där, bland annat var vi på Nalen i Stockholm och Ullevi i Göteborg och dansade. Jag var med i gruppen tills jag var i 20-25-årsåldern.

Då började folk skaffa familj och flytta från kommunen, men vi har förblivit goda vänner och har hela tiden haft dansstugan i Karlsborg som vår fasta punkt. Vi har försökt dansa tillsammans då och då, och nu har det blivit dags att förmedla dansglädjen till våra små kottar också.

Vi leker fram våra familjedanser som vi kallar dom. Vi vill bevara dom gamla danslekarna som vi har vuxit upp med, och göra uppträdanden som blir roliga att titta på för publiken. Många säjer: ”Vad glada ni ser ut!” när dom ser oss. Jag brukar svara att man måste prova på det själv för att uppleva hur kul det är, det går inte att förklara.

Jag tror att alla människor kan dansa. Det behöver inte vara så komplicerat, det är inte svårare än att gå i takt till musiken egentligen. Jag är lärare och har ofta sett hur små barn dansar helt ogenerat, utan rädsla för att göra bort sig. Man kan bara sätta på lite musik och dra igång en långdans, barnen tänker inte ens på att dom dansar, det kan man tala om för dom efteråt.

Vi vill dela med oss av vår dansglädje när vi uppträder med familjedanserna på midsommarfirandet eller Julblandningen. Just nu har vi så mycket att stå i med jobb och barn och familj att vi inte hinner ställa upp som traditionella dansledare, men det är ett sätt för oss att ändå hålla folkdansen vid liv. Och vi har nog fått lite blodad tand tror jag, för vi har redan börjat planera vad vi ska dansa på nästa Julblandning.

Karl Östberg, 66

Kalle

 Det finns en helt speciell sammanhållning i Karlsborgs folkdanslag som jag inte har stött på i något annat lag. Man tar hand om varandra, alla får dansa och ingen är utanför. När min fru och jag bestämde oss för att bi medlemmar i ett folkdanslag, åkte vi runt och kände oss för i flera olika lag i norra Skaraborg. Vi valde Karlsborgslaget, bland annat på grund av den särskilda stämningen som finns här.   

Jag fick upp ögonen – och öronen – för folkmusiken när jag gick en sommarkurs i knuttimring i mitten på 70-talet. Det var i Dalarna och teoridelen hölls av den kändes spelmannen Knis-Karl Aronsson. Han tog med oss till spelmansstämman i Bingsjö, som han tyckte vi borde uppleva. Jag hade aldrig lyssnat på folkmusik tidigare, men att höra tusentals spelmän stämma in i en låt tillsammans var en mäktig känsla.  Det var så att huden knottrade sig på armarna.

Några år senare gick jag en gammeldanskurs i Hjo, där jag bodde. Det var under gröna vågen, och tanken var att kursen skulle mynna ut i bildandet av ett folkdanslag. Jag blev direkt förtjust i att dansa och hade lätt för att lära, så när kursen var över gick med i det nybildade danslaget. Sedan följde en hektisk tid; jag gick på många kurser och var ofta ute och dansade. Jag blev snart invald i styrelsen också, och blev en väldigt aktiv vice ordförande under alla år.

Så småningom skiljde jag mig och flyttade från Hjo till Odensåker. Genom dansen träffade jag min blivande fru Eva, och vi två började gå på polskekurser tillsammans. Vi blev helt bitna av polskan, det blev vår stora grej. Vi tränade flera gånger i veckan och dansade upp för polskemärket i brons och silver. Det är dansens motsvarighet till spelmännens Zornmärke kan man säga.

Vi dansade alltså väldigt mycket men vi var inte med i något folkdanslag, och efter ett tag började det kännas lite konstigt. Då bestämde vi oss för att åka runt och känna oss för i olika danslag i norra Skaraborg, och till slut valde vi  Karlsborgslaget. Men det visade sig att man inte bara kunde bli medlem hur som helst. ”Ni får komma hit och se om ni passar in!”, sa dåvarande ordföranden Eva Fredriksson till oss. Det gjorde vi, och blev accepterade. Snart satt jag i styrelsen här också.

Idag är laget en fast punkt i tillvaron. Det är här vi har en stor del av vårt sociala liv, och de vänner vi umgås mest med är också medlemmar. Karlsborgslaget har alltid varit väldigt socialt och den andan finns kvar. Jag tror inte den finns på långt när på andra håll.

Jag har provat på väldigt många olika sorters dans och tycker om foxtrot och bugg till exempel, men det är folkdansen som ligger mig närmast. Men jag tror att all dans är bra för en, oavsett vad det är. För unga människor är det ett bra sätt att lära sig att ta i varann på ett naturligt sätt, och alla har glädje av det sociala inslaget i dansen. Det finns de som föraktfullt kallar folkdans för knätofs, men jag har alltid stått upp för att jag dansat.

Även om det kan vara jättefint att dansa alla möjliga danser, så är det bara med polska man kan uppnå den där alldeles speciella känslan. När musiken är bra och det känns rätt med den man dansar med, när man följer varann och känner musiken i hela kroppen, då är det som om man smälter samman och blir ett. Den känslan är det bara polska som kan ge en.